Vad driver oss och varför gör vi som vi gör, och vad spelar det för roll? Svaren är få, men vi kan ju börja med att ställa frågorna. Till exempel genom att betrakta oss själva.

Stockholm en vardagkväll, gröna linjen mot Farsta. Många är där, samtidigt. Tåget är fullt, av människor och tankar. Tankar, många, rör sig i vagnen utan att någon har en aning.

Här möts vi, utan att mötas, på tunnelbanan, sida vid sida, parallellt, fastfrusna i våra egna respektive verkligheter.

Följ hon som tror att vi är utklädda barn, en tjock och glad, han som är på väg att stelna, hon som (också) ska dö, en informationsgourmet, ett momster och många fler. Alla finns på tåget. På tunnelbanan mot Farsta. På väg jag vet inte vart, för att söka jag vet inte vad.

Klockan tickar. Det verkar som att vi har bråttom och färden mot jag vet inte vart för att söka jag vet inte vad verkar vara evig. Men hoppet är väckt. Visst vet vi nog alla någonstans långt därinne vart vi ska, egentligen.