Hon har påsar under ögonen och skrattrynkorna börjar bli alltför många och spretiga för att kategoriseras som charmiga. Hon lutar sig mot plexiskivan och ser trött ut.
En egen stund – en stund då tanken är fri, då hela ens aura får plats, då inte någon annans behov pockar på uppmärksamhet, då en själv inte inkräktar på någon annans privata sfär.
Hur många sådana stunder har en människa en vanlig vecka?
Hur många sådana stunder behöver hen för att må bra?
Hon hade en period när de här stunderna var vardag. Det gjorde henne starkare. Det var en fas av uppbyggnad, av återbyggnad.
Sen glömdes de bort. Gång på gång.
Hur är det ens möjligt. Att glömma sig själv. Den enda som man är e n s a m ansvarig för.
Hur lätt som helst är det. Att glömma. Men så himla dumt. För alla. För man blir ju ett momster. På riktigt. Ett mom ster. En sån mamma vill ingen ha. På riktigt. Så därför är det helt enkelt skärpning som gäller.
Från och med nu.