Hon står med böjd rygg och lutar sig mot rullatorn. Den är röd och har en korg. Där ligger handväskan och påsen med fuktiga badkläder. Hon fick ingen sittplats men det går bra.
Ryggen är så krokig nu. Den går inte att sträcka ut alls. Hon ser ut som en ostbåge, värsta sorten. Brösten hänger ner på magen under blusen och baken är ovanligt benig. Hon har precis simmat, eller i vart fall sträckt ut sig några gånger fram och tillbaka i bassängen. Hon älskar det. Kroppen – trots sin krokighet – får kraft och hjärnan verkar gilla det också. Hon minns nästan allt. Hon är ganska ensam dessa dagar och hon känner sig ibland osynlig. Ibland får hon erbjudande om hjälp av yngre förmågor, packa påsen på ICA, lyfta upp på bandet, bära en bit. Den hjälpen behövs inte. Om hon inte böjer sig ner någon gång då och då kommer kroppen ge upp, det borde de förstå. Hon känner sig ibland uråldrig – framför allt genom andras blickar. Uråldrig och osynlig. Inombords är hon samma som förut, typ 27. Samma humor, samma kunskap, samma intressen. Samma livsglädje. Samma längtan efter skratt. Att inte längre vara efterfrågad eller att anses vara bara gammal, uråldrig – det är konstigt. Det är inte hon. När började det – det vet hon inte. Men det står klart att andra anser att hon är på väg utför the slippery slope – kanske ättestupan.