Hon sitter tungt med väskan mellan fötterna. Ännu en gång lite orolig för vad hon kan ha missat. Hon har liksom slutat lyssna. Är det åldern eller har hon bara transformerats till finsmakare?
Vända dövörat till. Det hade fått en ny betydelse. Hon trodde först att hon kanske hade förlorat förmågan att fokusera under en längre tid, att hålla tråden. Trodde att hjärnan kanske trots allt fått vissa men efter många års slit där den fått kämpa hårt. Det hände ofta att hon lyssnade på en talare eller att hon konverserade i all trivsamhet och upptäckte att hon inte hade hört någonting. Eller, hört och hört. Hört hade hon kanske gjort men hon hade inte tagit in det som sagts, inte analyserat det, inte förstått. Inte velat förstå ens. Gemensamt för dessa tillfällen var att det som sades var tråkigt. Ointressant. Enligt henne. Hon hade flera gånger funnit sig själv nickandes och hummandes samtidigt som hon såg någons läppar röra sig. Det luriga i dessa situationer var att humma med på rätt ställe och att ha rätt min – glad, förvånad, förskräckt, instämmande eller annat. Och det var förstås lite tråkigt att inte få vara det friendly face under presentationer som hon alltid tidigare brukat vara.
Nu användes tiden när dövörat slogs till för kontemplation eller inåtvänd återhämtning.
Hon hade till slut förstått att det trots allt inte var hjärnans slitage som var problemet. Problemet var att hon hade begränsade resurser och att hon måste hushålla med de hon hade. Hon hade blivit en finsmakare när det gällde information. Var det inte intressant slog dövörat till. Intressanttröskeln som behövde passerad för att kvalificera för aktiv lyssning hade höjts.
När dövörat är aktivt och man ägnar sig åt kontemplation och inåtvänd återhämtning är man inget verkligt friendly face. Fast hon visste att hennes uppsyn och proffshummande kunde lura de flesta så mycket att de ändå trodde att hon lyssnade aktivt och intresserat.
Men det gjorde hon inte.
Hon hade blivit en informationsgourmet.