Hon kliver på, lite allmänt disträ, på väg hem, skrollar på mobilen. Det är mycket folk, hon försöker att inte ta så mycket plats.
När hon kliver på tåget står han där. Stor färgglad jacka, diskret men rätt cool svart mössa och solglasögon, möjligen skidglasögon. I vart fall modell stora. Jättestora. Och en fantastisk sjal, eller det kanske är en bred krage, full med gosedjur. Inga bilder eller tryck som utvisar gosedjur, nej, utan riktiga gosedjur. Ihopsydda i en bred och fantastisk kransmodell. Utan att titta ser hon att där finns en valross, Bambi, ett lejon, en Musse Pigg, en elefant, en fantasibjörn och många många fler. Ett helt hav av dem simmar över hans axlar. Helt makalöst!
Hon vill titta! Hon vill säga: Wow! Coolt! Fråga: Varför och vadan detta? För han sticker ju onekligen ut. Och han måste veta att han gör det. Det måste vara själva avsikten. Men så gör man ju inte. Inte i Sthlm. Här tittar man ner. Låtsas som ingenting. Verkar oberörd. Inget nytt under solen. Världsvana – inget förvånar en. Respektfullt också! Mot han med kragen. Alla har rätt att se ut och vara som man vill. Låt människan vara fri!
Så hon tittar ner och kikar lite i smyg bara. Hon undrar om det finns en dold kamera.
Han går av.
Hon kan äntligen andas ut.