Hon står upp. Rak i ryggen, klädd i mellanlång trenchcoat. Hon försöker hålla tillräcklig distans till och från alla människor omkring. Vill visa hänsyn och vill att andra gör detsamma. Hon har en myndig hållning och utstrålar att hon minsann har koll. Hon förstår inte varför inte alla har det.
Hon är på väg hem från jobbet. På väg hem till familjen. Hon har ett väldigt fint hem, om hon får säga det själv. Har koll liksom, både på vad som är klassiskt och vad som är rätt just idag.
Barnen är hela och rena och skulle under inga omständigheter få gå ut utan såna där funktionsdugliga vattentäta skor och överdragsbyxor under den här säsongen. Extra kläder ligger i lådan på föris och fritids. Kontrollerade med jämna mellanrum och förstås vederbörligen namnade, med tryckta fina lappar. Handskrivet slarv kan hon inte med. Hon kommer alltid i tid och har aldrig missat ett föräldramöte.
Hon ställer krav. På skolor, pedagoger och på det omkringvarande föräldrakollektivet. Vi måste ju ha det bästa till barnen och här ska ingen få slingra sig undan. Hon jamsar inte och tvekar inte att rycka in och ut eller att ta strid. Hon förstår inte varför det inte är en armé som gör detsamma. Hon förstår inte varför så många formligen duckar klasschatten och klassföräldraollen. Hon förstår inte hur man prioriterar egentligen. Varför man inte är med på föräldramingel, fikor och andra trivsamheter. Varför det bara är hon som ifrågasätter den pedagogiska inriktningen. Varför det alltid är hon som sammankallar och ordnar med presenterna till pedagogerna.
Hon tar handen över pannan och för bort en lock som letat sig ut ur den annars ordentliga frisyren. Hon känner att det ju är en oerhörd tur att hon tar sig an den här rollen. Hur skulle det annars se ut?