Allt är sig likt. En ganska full tunnelbanevagn. Människor som står, sitter, läser, tänker. Människor med olika uppsyn, olika resväg, olika mål. Han står och lutar armen försiktigt mot en gul stolpe. Allt är väl som vanligt, men ändå känner han av en skillnad.
Han hade gått vilse, utan att han märkt något. Det han lärt sig som liten, om världen, gott och ont, människor, fred och frihet, om att vara en medmänniska. Det som varit hans kompass i livet hade börjat skaka i grundvalarna. En ny retorik hade sakta blivit normen, både i stan, runt om i landet och utanför dess gränser. Det hade gått stegvis men plötsligt hade han känt sig kvävd och vilse.
Nu, försiktigt lutandes mot den gula stolpen, lyfter han blicken och ser på medpassagerarna. Han ser sammanbitna käkar, tankfulla leenden, trötta ögon och pigga, och han hör lågmälda samtal. Han ser händer som möts. Han ser styrka och oro. Människor! Och han känner att det där som fått hans grundvärderingar att skaka, som känts kvävande, hade varit en bluff. Det finns ingen verklig anledning att förlora kompassriktningen. Vi är ju alla här tillsammans och allt går att lösa. Han tar spjärn mot den gula stolpen och ställer sig stadigt på båda fötterna. Han finner balansen och tar plats, sneglar mot sin inre kompass och ler när han bestämmer sig för att inte tappa den igen.