Författare: M

Var hon beredd att göra det? Vem är ens det? Beredd att använda sina egna barn? Som försökskaniner? Självklart inte.

Han vet att det inte alltid är helsnyggt men han suckar ibland djupt och lyfter ett ögonbryn när de jamsar igång. Been there, done that. Som man brukar säga.

Hon har ett väldigt fint hem, om hon får säga det själv. Har koll liksom, både på vad som är klassiskt och vad som är rätt just idag.

Samtidigt smyger insikten fram. Den är ju så självklar men har stått och lurat borta i vrån. Nu, när tåget börjar ta fart smyger den försiktigt fram. Det är ju gränsen som är själva grejen.

De har sittplats bredvid varandra, en stor pappa och en liten pojke. Ett team. De ser ut att ha all tid i världen.

Drivet är starkt och skapar ett förakt för den som inte strävar eller drivs. Lättja! Ta kontrollen! Herre Gud! Just do it! Vem äger ditt liv? Borde väl vara du?

Hon undrar varför det blivit en åsiktsstorm om kroppar, igen. Måste det vara en stor grej? Hur man ser ut.

En egen stund – en stund då tanken är fri, då hela ens aura får plats, då inte någon annans behov pockar på uppmärksamhet, då en själv inte inkräktar på någon annans privata sfär.

Han undrar vad av allt vi tyst ser och accepterar idag som kommer att vara sprängstoff imorgon.

Kan man ens finnas om konturerna förloras? Har vi accepterat att det går osynliga människor omkring på gatan? Är detta numera en ickefråga?