Hon hinner precis in i vagnen innan dörrarna går igen. Rosiga kinder och spring i benen. Ny energi från dagen som varit.
Hon är glad. Hon söker medresenärernas blickar för en bekräftelse av vilken tur hon haft som hann med. Förgäves. I den fullproppade vagnen sitter kvinnor, män, tanter, gubbar, tjejer, killar, gråa, unga, tjusiga, lortiga, glada, sura, trötta, pigga. Som det känns, en oändlig mångfald och ett relativt representativt tvärsnitt av stadens tunnelbaneåkande befolkning.
De har alla en sak gemensamt. De sitter med blanka och tomma ansikten med en liten skärm i handen framför ansiktet. Många med lurar i öronen. Alla upptagna med sitt. Relevant och rimligt, förstås! Inga konstigheter. Nyhetsrapportering, inboxhantering, radio, chattar, kommunikation, TikTok, sista minutrarna av serien någon inte kunde släppa, boktjänster. Alla i sin alldeles egen värld, i sin egen bubbla. Gemensamheten och intresset för vad som pågår utanför bubblan är liten. Uppmärksamheten utåt lyser med sin frånvaro.
Ett ord kommer till henne – till henne med rosiga kinder som hoppat in i vagnen i sista sekunden, som har fått energi av dagen och som söker bekräftelse och medhåll att det ju var en himla tur att hon hann med tåget. Ett ord kommer till henne.
”Dönickar!”
Hon är omgiven av dönickar! Hon fnissar till. Fnisset ger ingen reaktion, trots att det definitivt hörs och märks i vagnen. Jo, kanske anar hon ett höjt ögonbryn en bit bort. Ett höjt ögonbryn, men med blicken kvar på skärmen.
Dönickar alltså! Vilket gäng! Hon kan inte låta bli att le.