Han står och pratar med en kompis som ska åt samma håll. Lugnt och trevligt samtal. Han har sneakers och har gått ut utan jacka idag. Säger att han är tacksam för att det verkar hålla uppe, just nu i alla fall.
Då kommer han och ställer sig i gången. En skäggstubbig kille i samma ålder. Jeansjacka, mjukisbrallor och lite halvskitiga, heltrasiga sneakers. Han ber om en slant till härbärget, eller till mat och tackar för slanten eller för att man i alla fall lyssnat.
Det där sista får honom att titta upp från sitt samtal för att för en sekund, inte mer, möta den skäggstubbige killens blick.
Insikten kommer som ett slag i ansiktet. Killen med skäggstubben har blivit osynlig.
Han undrar hur länge han har varit osynlig. Han undrar om det kan hända vem som helst. Osynlighetsblivandet. En skugga här i världen, i våran stad. En ickeperson som ingen verkar bry sig om, eller ens ser.
Han ser sig omkring och tror sig notera i vart fall någon mer som hajade till av killens tilläggstack om lyssnandet. De flesta ser oberörda ut. Candy Crush blippar vidare och många bläddrar frenetiskt på telefonerna. Han kan inte släppa tanken. Under resten av kvällen där hemma i den mysiga och livfulla lägenheten kommer tanken tillbaka om igen. Kunde osynlighet drabba vem som helst? Var det så att det egentligen var lika viktigt för killen att få sina konturer ifyllda – om än bara för en sekund – som att få den där slanten som han bad om. Slanten, eller i alla fall lyssnandet.
Kan man ens finnas om konturerna förloras? Har vi accepterat att det går osynliga människor omkring på gatan? Är detta numera en ickefråga?
Han hade själv inte gett den skäggstubbige någonting. Bara ett ögonblick av kontur. Inte mer.