Han sitter med stora lurar över öronen. Vita lurar ur vilka det strömmar musik på behaglig volym. Han har en mapp med skolgrejer i knäet, och telefonen i handen förstås.
När vagnen fylls på blir det trångt runt omkring. Alla sittplatser blir upptagna och gången fylls av stående, mer eller mindre sammanbitna medresenärer. En glasögonprydd, äldre, skallig man i höstrock hamnar rakt framför honom.
Det är relativt tyst i vagnen, trots att den är så full av människor. Han som sitter med lurar inser snabbt att hans plats borde erbjudas den äldre mannen framför honom och därför harklar han sig. Han behöver harkla sig flera gånger och påkalla uppmärksamheten minst tre gånger innan den stående mannen hör och ser honom. Han framför sitt erbjudande och får ett hövligt tack men nej tack tillbaka. Den skallige och glasögonprydde äldre mannen med höstrock ska inte långt, så sitta behövs inte.
Harklingarna och erbjudandet och det hövliga svaret fyller vagnen med en viss hemtrevnad. Den sittande känner det också men blir ändå lite obekväm av uppmärksamheten som riktas åt hans håll. Ett par fraser utväxlas om just ingenting och tåget rullar vidare.