Hjärtat växte lite idag. Sista dagen på jobbet, sista arbetsdagen.
Att ta steget och lämna arbetslivet var ett svårt och stort beslut att fatta. Men det var rätt. Han visste det. Det fanns så mycket att göra i livet som inte var jobb och det ville han ta än mer del av.
Avtackning, tack i grupp. Det hade inte känts angeläget, snarare hade han sett det som ett högriskprojekt, med risk för pretentioner. Men sen blev det en stor samling i alla fall, med tal och tacktal och hela baletten. Och vilken tur att det blev så! Ett hjärta växer och värms när människor samlas, när världar möts, när vackra tal hålls, när alla vill vara där, när samlingen arrangeras med värme och omtanke. Det är otroligt att vara i ’the center of attention’ när rummet är fyllt av värme. Otroligt när världar konvergerar, när hustru, nya och gamla arbetskamrater, chefer och vänner från olika etapper i livet är samlade. Otroligt att få minnas och glädjas. Otroligt att känna när hjärtat värms och växer, och formligen svämmar över.
Nu väntar en ny etapp, en bra etapp, en etapp som hänger ihop med alla de tidigare etapperna och som kommer att vara hans alldeles egen, där några av de av omvärlden satta ramarna bleknar. Den stora avtackningen, samlingen, det fantastiska högriskprojektet, blev ett vittnesmål om att allt i livet hänger ihop, att det finns en konvergens mellan livets etapper, att de har format den han är och att han nu kan välja själv och plocka russinen ur kakan. Välja och välja bort, följa sitt hjärta. Det ska han göra nu. Bada varje dag, följa sitt hjärta och plocka russinen ur kakan.