Hon står upp med rynkad panna och med vikten på tårna. Träningsbyxor, hög tofs och keps. Ska till Friskis. Gympa.
Det blev bråttom idag, igen. Hon försökte kommunicera med mellanbarnet och fick ett ’jag bryr mig inte’ i kombination med himlande ögon och skjuten rygg och igelkottstaggar tillbaka. Hon hann inte få kontakt innan hon måste springa för att hinna till Friskis och drämde igen dörren lite för demonstrativt hårt på vägen ut.
Hon vill agera vuxet, är den vuxne i ålder mätt. Men hur provocerande är det inte att få ’jag bryr mig inte’ i ansiktet om och om igen. Hon lovar gång på gång att hon ska vara större än så. Inte bli arg, inte surna till, inte bli sådär liten själv.
Hon tänker också att det det väl måste finnas en gräns vad föräldrar ska behöva stå ut med. Här går gränsen. Hon har varit sjukt tydlig, markerat, berättat, varit pedagogisk och blivit arg och tvär. Ändå hamnar de där om och om igen, på och över gränsen, om igen. Det är ju helt oacceptabelt! Vad ska detta leda till för förfall och dekadens? Har respekten för människor helt försvunnit?
Det maler. Hur ska det gå?
Samtidigt smyger insikten fram. Den är ju så självklar men har stått och lurat borta i vrån. Nu, när tåget börjar ta fart smyger den försiktigt fram. Det är ju gränsen som är själva grejen. Det är ju bra att mellanbarnet utmanar och vågar och kan och förmår göra det. Att hemmet ger den trygghet som behövs för att det ska finnas utrymme att tänja på gränserna. Det går ju faktiskt inte att protestera och revoltera utan att passera gränsen ibland. Insikten har nu smugit alldeles intill och den spinner. Hon inser att hon har en uppgift. Hon måste stå pall. Måste vara stark och måste kunna stå kvar på golvet. Vara tydlig men också stå ut med gränsöverskridandet. Även om det är oacceptabelt.
Det är ju lite det som är grejen.