Han står mellan de två utgångarna, ser lite yrvaken ut med oborstad kalufs, och man kan se att han en gång var snygg. Nu har han dragspelet runt halsen – han är bra, han vet det, men det här var inte planen
Han ser sig omkring, ganska mycket folk, de flesta med tom blick. Han tar ett djupt andetag och innan han kör igång hinner han undra om de med de tomma blickarna skulle föredra Turkisk marsch eller populärmusik– svår avvägning men det blev något mer populärmusikaktigt trots allt.
Han är välutbildad, reste som ung utomlands, till konservatoriet i Nice, Frankrike. Piano. Väl hemma i hemlandet gick ingenting som han tänkt sig och här är han nu, utan fast punkt och familj och med ett fåtal inte så pålitliga vänner, i ett land där ingen verkar vilja ha honom. Men han har sitt dragspel. Och förhoppningsvis tillräckligt med pengar för att få varm mat ikväll. Tankarna. Minnena från tiden på konservatoriet. Ung, lovande med stipendium. Roligt. Mer än roligt! Livet!
God mat, för mycket god dryck och en hjärtesorg senare gick allt fel. Hon var hans livs kärlek, hans bästa vän, och vacker som få. När hon gick, tappade han allt. Men han har sitt dragspel, inte någon flygel, men ändå något. Han vet att han är bra. Han möter de tomma blickarna i vagnen och tror sig locka fram i alla fall ett leende, och i alla fall några kronor landar i hans mössa. Ibland.