Hon står i egna tankar. Rätt ung, utsläppt mellanblont hår, snygga jobbjeans, höstkavaj och skön sjal. Hon är trött efter en dag på jobbet. Tittar på skolklassen som uppenbart är på väg hem från en skolutflykt.
Hon noterar att skolklassen består av både pojkar och flickor, mest pojkar. Svårt med ålder – kanske är de elva eller något sånt. De pratar med varandra, skojar, stimmar, några pratar fotboll, en mår lite illa och får stöd av en lärare med gul reflexväst. En har ofantligt långa ögonfransar och äter på ett äpple. En har tänder som står åt alla håll, tänder som fortfarande växer. Någon har mössa och de flesta bär ryggsäck med något sportigt märke på, Puma till exempel.
De har två tydliga saker gemensamt; det svarta håret och de bruna ögonen. Kolsvart hår, nötbruna ögon. Alla pratar svenska, de flesta en variant som sticker ut lite grand. Hon tittar igen. Ja, det är korrekt – a l l a har svart hår. Vid Slussen kliver den mörkhåriga skolklassen av och går rakt över perrongen för att byta till tåget mot Norsborg. Tror hon.
Hon följer barnen med blicken tills hennes eget tåg lämnat stationen. Hon drar en snabb parallell till grannskolan, den som ligger i hennes eget grannskap och där hennes små barn ska börja en dag. Hon kan lätt räkna de svarthåriga barn med utländsk bakgrund som brukar finnas på skolgården där. Hon behöver knappt använda båda händernas fingrar för att räkna dem. Och då har skolan nära tusen elever. Alla, i alla fall nästan alla, i hennes och hennes barns närhet – hemma, på föris och på jobbet – ser ut och beter sig som hon. Har i princip helsvensk bakgrund.
Total avsaknad av mångfald!
Hon fastnar i tanken. Varför saknas mångfalden? Hade det inte varit en flyktingvåg? Var är alla? Är skolan likvärdig? Har alla samma möjligheter i livet? Hon vet att ursvenskhet på intet sätt är synonymt med närvarande föräldrar och trygg barndom – långt ifrån – men hon förundras ändå över kontrasten. Kan skolan ens vara likvärdig med så lite blandning, så stor likriktning inom de olika skolorna och så stora skillnader dem emellan? Kan det ens vara två mil mellan de två skolorna?
Hon hade en gång vid en middag med sina likformiga vänner påtalat att det väl skulle gynna integration och samhörighet om vi blandade eleverna mer i stadens skolor. Svaret hon fick från en intelligent kompis var att hon såklart var välkommen att använda sina egna barn som försökskaniner. Skjutsa dem till orten helt enkelt – vad är problemet? Var hon beredd att göra det? Vem är ens det? Beredd att använda sina egna barn? Som försökskaniner? Självklart inte.
Hon blev tyst. Då. Och nu – flera år senare – undrar hon fortfarande. Hur får vi till en förändring då? Ingen tar ju första steget? Hon undrar om viljan finns, på riktigt.