Han vill så mycket. Är så ivrig att han står upp och liksom väger fram och tillbaka på fötterna medan handen trummar på den gula stången. Han ser orättvisor och sånt som är fel och han vill bidra. Göra skillnad. Och han har drivet. Det rycker och sliter i honom. Men just nu tänker han på kollegan som sa något idag.
Alla vill ju ha en mening, lämna ett avtryck, vara betydelsefulla. Han jobbar på det där fina kontoret. Han (liksom alla de andra) är alltid välklädd och det finns uppenbart många viktiga personer på kontoret som gör viktiga saker och löser viktiga problem. Svåra är de också. Problemet, hans eget alltså, är att han inte tycker att det känns viktigt, på riktigt, det som de sysslar med. Det känns inte ens på riktigt. Han vill på riktigt vara ett stöd för andra människor, för ungdomar på glid, för barn i tredje världen, för krigsoffer i härjade delar av världen. Han vill bidra till att vi räddar vår planet. Han vill ge av sig själv.
Kollegan, närmare 60, hade sett hans inre frustande och hade sagt det enkla. Är det inte så att det räcker om du fokuserar på en sak just nu. Jaha, hade han tänkt. Vaddå då? Räcker det inte att du tar hand om de dina. Om dina barn framförallt, du har ju tre. Om du verkligen gör det – på riktigt – och finns där för dem – på riktigt – så har du nog gjort allt du behöver. Så sa kollegan. Själv hade han bara stirrat rakt fram som svar.
Men nu landar det. Tänk om alla gjorde så? Tog hand om de sina. Och om sina barn. På riktigt! Använde sitt driv till det. Det är en hisnande tanke. Nästan politisk. Han minns den där dikten. Vem var det nu som skrev att en enda sak kan du göra, en annan människa väl. Vem var det nu – jo det var ju han, som var så ung. Han skrev att detta är redan så mycket, att själva stjärnorna ler. Nu när det landar känner han att det är sant. Att det inte kan vara något annat än sant. Hur kunde författaren veta det? Han var ju så ung.
Han smälter. Han ska gå hem och sitta med sina barn en stund – om de vill. Han ska gå hem och bara vara.
Sakta slutar hans trummande på stången och han ler.