Parallellerna

Som barn fick hon höra att ”korna i hagen är snälla”. Det vittnar om synen på snällhet.

Han vet att han är bra. Han möter de tomma blickarna i vagnen och tror sig locka fram i alla fall ett leende, och i alla fall några kronor landar i hans mössa. Ibland.

Ståendes bredvid vagnen med den sjungande ett och ett halvt-åringen låter han henne sjunga med sin lilla barnröst. Rösten klingar i den annars mummeltysta vagnen.

Ett par fraser utväxlas om just ingenting och tåget rullar vidare. 

Barnen måste få det bästa. Inga limpmackor med smör hos oss inte.

Alla vill ju ha en mening, lämna ett avtryck, vara betydelsefulla.

Var hon beredd att göra det? Vem är ens det? Beredd att använda sina egna barn? Som försökskaniner? Självklart inte.

Han vet att det inte alltid är helsnyggt men han suckar ibland djupt och lyfter ett ögonbryn när de jamsar igång. Been there, done that. Som man brukar säga.

Hon har ett väldigt fint hem, om hon får säga det själv. Har koll liksom, både på vad som är klassiskt och vad som är rätt just idag.

Samtidigt smyger insikten fram. Den är ju så självklar men har stått och lurat borta i vrån. Nu, när tåget börjar ta fart smyger den försiktigt fram. Det är ju gränsen som är själva grejen.