Hans röst hörs in i vagnen, men inte många hinner se honom. Han skriker, eller kanske vrålar, något knappt hörbart, men det går inte att missa att det innehåller benämningar på onda väsen, blandat med diverse kroppsrelaterade skällsord
Han småspringer, eller mer lufsar, obalanserat på perrongen. Är så arg och frustrerad så att det ibland svartnar framför hans ögon. Han vet att han har svarta skuggor under ögonen av oro och trötthet men nu svartnar det även när han tittar ut. Han vrickade foten lite när han stormade ner för rulltrappan och höll på att snubbla på en barnvagn innan han kom fram till tunnelbanevagnen precis i tid för att se dörrarna tjonga igen samtidigt som han vrålade sin fulaste ramsa tillägnad föraren, Gud, hin håle och hela världen.
Ingenting har blivit som han tänkt sig. Ingenting. Och idag hann han inte ens med tåget. Måste vänta nio minuter på nästa. Helt sjukt. Han som måste hem. Som har massor att göra och ta tag i och bestyr och allt möjligt. Han måste hem. Han känner sig sjuk. I alla fall sjuk i huvudet. Så brukar han tänka själv. Han har inte tilldelats någon diagnos men han kan komma på hur många som helst själv.
Hans huvud är proppfullt med tankar, spöken och oro. Oron pyser sällan ut. Han visar sällan vad som finns därinne men han kan ibland se att människor i hans närhet anar hans mörker. Ett mörker som idag bidrog till att han flippade helt när han missade tåget. Han är säker på att de flesta skulle förstå, om de kunde se in i hans huvud. Men det kan de inte.
Han lufsar vidare, återtar balansen och ställer sig – till synes oberörd – och väntar på nästa tåg.