Han står upp. Lutar ryggen mot plexiskivan. Kostymen är snygg och skorna är rätt. Skjortan har lossnat lite i byxlinningen. Han tittar på klockan och tar ett djupt andetag.
Livet händer varje dag, hela tiden. Vad väntar han på?
Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet.
Ett citat som är så väl använt men ändå sant. Så är det för alla. Vi jagar, vi samlar, vi springer, vi skyndar, vi stressar. För sen är snart här och då måste vi ju vara klara. Eller? Vad är det vi skyndar till? Vad är det för mål vi jagar?
Han lämnar henne på dagis. Hon är liten, han är stor. Hon gråter. Han måste gå. Någon håller hennes hand, torkar en tår. Han går med snabba steg och med en klump i halsen. Ska det vara så här? Varför måste hon vara där, när han är här.
Han skyndar hem. Hämtar henne. Den lilla. Får en kram, sen en spark. Hon är arg och förnärmad för att han varit borta. Så länge! Samtidigt kom han ju för tidigt. Hon var inte klar! Hon skriker. Han blir upprörd. Trött. Energin är slut – hos både honom och henne. Hon får en banan och de åker hem. Han kokar pasta. Snart mat. Sen vila. Den lilla måste sova tidigt för att orka nästa dag. Och hon måste sova tidigt för att han ska hinna det han måste för att kunna jaga vidare det som måste jagas på jobbet varje dag. För att kunna utveckla sig själv, förverkliga sig själv och för att leverera och vara den han vill vara, typ.
På frågan om han kan jobba mindre för att minska tårarna och mildra smärtan för den lilla kommer svaret, mekaniskt: Nej, omöjligt.
Egentligen vet han att det inte är sant. Det är bara en rädsla för att inte passa in, en försvarsmekanism. En rädsla för att missa något. Det är fel. Helt fel. Han önskar att han kunde återta makten. Över sitt liv och sin situation. Att han kunde påverka. Men någonting ligger i vägen och får honom att tro att det är omöjligt. Hur är det möjligt att låta sig luras på detta sätt? Intellekt och hjärta är det inget fel på. Ändå väljer han fel, varje dag, hela tiden, i den kanske viktigaste frågan. Ända till den dag hon flyttar hemifrån och han förstår att han valt fel.
Men, hon fick ju en liten slant sparpengar. Det var ju bra.