Hon åker baklänges, har en fönsterplats, tittar ut genom fönstret – där inget finns att titta på. Hon har en ny höstkappa, den var lite för dyr. Tankarna vandrar.
”Vi är alla utklädda barn”. Hon läste om det någonstans någon gång. Det kändes så sant för henne. Hon delade tanken med någon som tittade skeptiskt på henne och nog såg det som en slags förolämpning.
En del av de utklädda barnen bär skägg, andra har högklackade skor. Men alla har gemensamt att insidan är ungefär densamma som förut. Som förut när de var barn på riktigt och inte klädde ut sig till rollspelande samhällsmedborgare.
Barnen: Barn är rena och oskuldsfulla. Samtidigt har de världen att lära. De är själva i sitt universums mitt och kämpar för sin egen plats. I gruppen, i laget, i klassen, på skolan, i stan, i världen. Den första kampen är nog den svåraste. Den som utkämpas när man är liten och söker sin plats och sin roll. Det gör ont. Man blir sviken. Förstår inte. Man glömmer bort andra och ångrar och ångrar sig igen. Förstår vad som är fel men gör samma sak igen. Den första gången är svårast. Men kampen fortsätter ständigt i nya åldrar i ny kostym. Barnet vet inte bättre och har världen att lära.
De utklädda barnen: Hela livet. Nya roller, nya platser, arbetsplatser, grupper, sammanhang. Nya strävanden, egna agendor och mål. De andras agendor krockar med de egna – kanterna blir skavda och det gör ont. Igen. Det handlar mest om en önskan att passa in, bli omtyckt, få en plats i sammanhangen. Helst en bekväm plats. Ofta är den ganska oskön. Platsen. Ganska sned och vind och utan stöd i ryggen. När den är skön, finns ett flyt. Flow. Hur många har det så? Hur länge får det vara så? Flow? Många gånger är det de där andras egna agendor som gör att ryggstöd försvinner, golv rämnar och mattor rycks undan.
Hon undrar: Vad förändras när de växer upp och får långa armar, breda höfter, höga klackar, vassa armbågar och skägg? Annat än att de utklädda barnen efter förvandlingen lärt sig det sociala spelet och koderna, och att man inte får stoppa kniven i munnen. De utklädda barnen vet bättre eller borde det. De har lärt. De har ändå valt att se bort, att fortsätta vara centrum, har vässade knivar redo för andras ryggar. Varför är det så? Går det att göra annorlunda? Kan de utklädda komma ihåg att vara stöd för andra utan egen morot, egen vinning?
Hon har sett det. Hon har känt det. Vänligheten och värmen. Men ofta kunde det vara långt mycket bättre.